Igår hade jag äran att få komma och berätta om min story från utbrändhet till var jag är idag för en grupp personer i ett program för just utmattade. Ska jag vara helt ärlig så är det något jag idag inte tänker på så mycket. Givetvis är det en del av min historia och anledningen till varför jag är där jag är, men jag har på nåt sätt släppt taget om hela offerdelen i utbrändheten. Det har även bidragit till att jag inte har haft något behov av att dra upp det och prata om det. Jag har så mycket annat jag vill förmedla i stället för att hänga kvar vid den utbrändheten och den perioden i mitt liv.
MEN jag har även insett att jag kan inspirera andra. Få andra att förstå att det är möjligt att ta sig igenom en utmattning och komma ut starkare på andra sidan. Mina guldkorn, tips och inlägg får ett annat djup om jag även har med min historia.
Det blir på något sätt resan som blir det viktiga. Inte bara var jag är just nu och det jag har att bidra med just nu, utan även hur jag har kommit dit. RESAN.
Lika viktig som resan som har varit så här långt är viktig så är min fortsatta resa framåt lika viktig och de båda hänger ihop. För det är de som gör mig till den jag är.
Så i samband med att jag satte mig ner och funderade på vad jag ville förmedla till gruppen igår såg jag ett gammalt inlägg som kom upp i mitt flöde på Facebook. Ett inlägg om just det; en del av min resa. Närmare bestämt början till den. Eller början på förändring, eller mitten av allt som varit......Definitionen spelar egentligen ingen som helst roll.
Kanske kommer jag att berätta mer om min resa framöver, kanske här, kanske i ett helt annat forum. Vem vet? Men helt klart är att det är en del av mig och det känns viktigt att förmedla även den delen vidare. Kanske kan jag hjälpa någon att inse att även den personen behöver stanna upp och ta hjälp.
Det är nu fem år sedan jag ringde en vän efter att halvdagen på kontoret var slut (dagen innan första maj). Jag ville ha hennes version av att vara sjukskriven - jag visste att hon hade varit hemma ett längre tag. Där och då greppade jag ett halmstrå, utan att nog egentligen förstå vad det var jag behövde. Nu vet jag att jag desperat sökte efter någon som skulle ta emot mig, säga till mig det jag själv inte förmådde lyssna på, än mindre förmådde mig att säga till mig själv.
Dagen innan samtalet med min vän hade jag träffat en kbt-terapeut som jag hade gått hos några månader innan. Jag hade bokat tid hos henne igen för att jag kände mig nere. Hon föreslog att jag skulle ta en vecka ledigt, sjukskriva mig. Hur skulle det gå till? Det var ju inte ens möjligt! Vi hade tillsammans - efter lång stunds övertalning från hennes sida att jag överhuvud taget skulle ta ledigt - kommit fram till att jag skulle skylla på magsjuka (jag skulle aldrig kunna berätta som det var för min arbetsgivare).
Två dagar innan samtalet med min vän hade jag haft en panikångestattack (att det var panikångest visste jag inte när det hände, bara att det var fruktansvärt otäckt). På morgonen dagen efter hade jag ringt till en gammal kollega och gråtit i telefonen för att jag tyckte att allt kändes övermäktigt. Jag gråta, det fanns inte i min begreppsvärld och något jag i sådana fall bara gjorde för mig själv i ett stängt rum. Nu förstår jag vad det var jag längtade efter; att någon skulle säga till mig att sluta. Sluta kämpa. Men jag kämpade vidare, torkade tårarna efter samtalet var slut och åkte tillbaka till kontoret.
När jag så ringde min vän efter att halvdagen på kontoret var slut inför maj-helgen, med förklaringen att jag egentligen bara ville få hjälp med input från henne om sjukskrivningen i allmänhet brast det totalt. Jag hann inte med många ord innan gråten tog överhand. Jag grät och jag grät.
Där och då blev jag uppfångad. Där och då landade de orden i mig som ingen eller kanske flera (?) hade sagt till mig innan men som jag inte hade förstått innan.
"Rebecca, du kan inte gå tillbaka och jobba mer, det förstår du väl?"
De orden var så förlösande. Så självklara. Jag är så tacksam för min kloka vän som där och då säger orden som skulle få mig att fatta. Kanske var det precis de orden jag hade längtat efter även innan?
Jag förstod, jag såg vad hon såg. Jag ville inte acceptera men jag förstod.
Det som sen skulle komma önskar jag ingen annan människa att behöva vara med om. Kanske blir det en egen berättelse för så klart är även det en del av resan. En berättelse som kommer att leva vidare och berättas i ett annat sammanhang, ett annat tillfälle. Men inte nu.
Jag är ändå så tacksam för de orden jag fick där och då. De hade förmodligen inte betytt nåt eller påverkat mig nåt om de hade kommit vid ett annat tillfälle. En annan dag. Men just där och just då med allt annat som hade byggts upp så var det de orden som fick mig att fatta vad jag höll på med och vad jag var tvungen att göra.
Jag hade kämpat för länge. Tillslut orkar man inte längre. Till slut rinner bägaren över. Jag hade alltid klarat allt. Alltid fixat allt.
Jag hade tappat bort mig själv totalt genom att köra över mig själv för länge.
Känner du igen dig?
Min berättelse är en av så många, alltför många, och alla är olika men ändå desamma. Det handlar, tror jag, om att vi kör över oss själva. Slutar (eller aldrig har lärt oss) att lita till allt det vi vet, allt det vi är och känna våra egna behov..
Jag har gjort resan från ett utmattningssyndrom och kommit ut på andra sidan, som en bättre version av mig själv. En Rebecca 2.0 eller kanske till och med 10.0. Jag är så tacksam över allt som har hänt mig för det har gjort att jag nu mår bättre än vad jag tror jag någonsin gjort, inifrån.. Och det är värt allt.
Längtar du efter att hitta dig själv, påverka det du kan påverka, göra jobbet, skapa förändringar?
Jag vet att det är möjligt.
Hör av dig så hittar vi ett upplägg som känns bäst för dig, du når mig via kontakt@halsainuet.se eller ring mig på 0707-38 16 26. Eller kanske vill du bara berätta din story, eller skicka en kommentar? Varmt välkommen oavsett.
Med värme
Rebecca
Du som följer mig på sociala medier eller har träffat mig innan i något sammanhang vet säkert redan det jag skriver nedan. Men är du ny till den här bloggen, kanske har du trillat in och läst på impuls och känner att du vill veta mer. Jaaaaa, säger jag, varmt välkommen! Lova att du hör av dig!
Hos mig får du
- Individuella samtal; samtalsterapi med fokus på dig. Vi går rakt in i kärnan av det du upplever som jobbigt, där du känner dig fast och löser upp det från grunden. Terapiformen innebär känsloterapi, förändringsprocesser samt energiförståelser och du får gärna vara högkänslig men det är givetvis inget krav.
- Stresshantering/coaching; där vi utgår ifrån vad du upplever som stressande. Tillsammans vänder och vrider vi på ditt perspektiv och hjälper dig att lyfta blicken till allt som egentligen är möjligt.
- Kurser på plats i Kungälv; i att stressa ner och varva ner. För dig som vill landa och ta reda på din värdegrund, hur du kan förhålla dig till din vardag och hur mycket du faktiskt själv egentligen kan påverka. Här på hemsidan kommer information löpande, nya kursstarter kommer inför hösten.
- Kurser via webben; ibland bor man en bit ifrån, eller du kanske längtar efter att kunna genomgå en kurs och en förändring utifrån dina förutsättningar och när du vill. Jag upptäcker att fler och fler längtar efter det tillåtande spacet det medför att kunna bestämma själv, välja själv när man till arbeta med kursens innehåll. Du köper din kurs via hemsidan och har tillgång till allt via en kursportal och arbetar på egen hand för att (just nu) Stärka dig själv inifrån. Nästa omgång med Stärk dig själv som är en webbkurs i personlig utveckling, för dig som vill våga vara mer av den person du längtar efter att vara startar igång måndag den 13 maj. Här har du all information du behöver just nu.
- Upplägg som funkar för din arbetsplats. Visste du att företaget kan göra avdrag för förebyggande friskvård? Tillsammans skapar vi ett upplägg som funkar för din arbetsplats.