Ångest
Enligt Wikipedia handlar ångest om någon form av rädsla.
I min värld handlar det om något vi håller emot, något vi trycker undan och ja, förmodligen är rädda att möta, släppa fram eller känna. En upplevelse, en tanke som är förknippade med starka känslor som vi förmodligen inte vill veta av. Dessa känslor behöver inte ens vara tydliga för oss men de ligger där och gror, och ligger till grund för den ångestkänslan som till slut uppkommer.
Du känner dig låst och trängd och vet inte hur du ska ta dig ur det hela. Logiskt sätt kan du förmodligen förstå att tanken inte är sann, eller att upplevelsen du upplevde logiskt sätt inte är farlig. Men känslorna som är undantryckta finns ändå där. Känslorna bakom ångesten kan variera men när de hålls emot skapas ångest.
Varför håller vi emot?
Förmodligen är känslorna så obehagliga att det är en ren överlevnadsinstinkt från kroppens sida, för känslor kan (även om de egentligen inte är farliga) kännas lika verkliga i kroppen som fysisk smärta, och de kan även medföra fysisk smärta. Och kroppen hittar automatisk mängder av saker att göra istället för att uppleva smärta så det är egentligen inget konstigt att vi väljer att inte känna vissa känslor.
Det tillsammans med att vi kanske inte har lärt oss att hantera vissa typer av känslor gör inte kombon optimal. Det är inte direkt det vi lär oss från det att vi är små att alla typer av känslor är ok; sorg, rädsla, skam, skuld…
Ångest
Vi upplever den på olika sätt och den sitter på olika ställen i våra kroppar. Den börjar på olika sätt för olika personer och hanteras på olika sätt utifrån det.
Det går att leva med lägre doser av ångest, och tyvärr tror jag att många gör det. Det betyder inte att den behöver eskalera men vad händer om man trycker undan nåt väldigt länge? Det exploderar till slut, eller går och småpyser ut hela tiden för känslorna vill ändå komma ut på något sätt.
Det är den känslan jag upplever absolut jobbigast, den jag verkligen helst av allt vill ta bort, rätta till och låta försvinna. Jag har fått känna den många gånger, uppleva den- både i liten form som man lever med och i stora explosionsformer i form av panikångestattacker och jag har successivt lärt mig bearbeta den.
Ett bra tag trodde jag att jag aldrig skulle behöva uppleva ångest igen. Vad fel jag hade.
För det var det jag gjorde. Ångesten kom. Jag försökte med alla mina verktyg att få det överstökat. Uppleva känslan så att den skulle försvinna. Andas. Meditera. Vara med den.
Med syftet att tvinga bort den, få den att försvinna. Det var så länge sen jag kände så att det var skrämmande att känna ångesten igen, gamla känslor kom tillbaka och jag ville inte känna dem, jag ville inte ha dem där.
Det blir sällan bra. Det funkar inte helt bra.
Känslan, ångesten, som uppkom kastade mig tillbaka flera år och drog med sig mängder av tidigare upplevelser och känslor i fallet. Det spelade ingen roll att jag intellektuellt förstod att då inte är nu, känslorna som utspelade sig i min kropp var helt inne på ett annat spår.
Ångesten började som en klump i magen, det gör det för mig. Sen långsamt äter den sig större och tillslut fyller den hela magen. Någonstans, om den får vidare fäste (och här är den väldigt svår att stoppa om den växt sig så stor) sipprar den ut i armar och ben tills den fyller hela kroppen i ett nästan apatiskt tillstånd.
Tankarna fylls av det läskiga jag upplever, jag värderar känslan och givetvis bara älskar den det och växer sig ännu större. Ångest när sig på dessa värderingar. När sig på längtan att den ska försvinna. Som en narcissistisk person som bara längtar efter att du ska fortsätta känna dessa läskiga känslor.
Till slut förstod jag att jag kan inte klara av det här, lösa det här på egen hand, för jag är för inne på att ”lösa det”. Jag behöver hjälp med att vara i det här, låta känslorna ha sin gång.
Så jag tog hjälp.
Ibland behöver vi en person som genom ett tillåtande sätt bara är där. Låter oss berätta om det hemska vi upplever. Hur det känns. Vad det handlar om.
Hjälper oss att känna. För det är det vi behöver egentligen även om hjärnan säger något helt annat som jag nämnde i början. Någon som vågar ställa frågorna och som man känner sig tillräckligt bekväm med för att säga de där orden man kanske inte ens vågar uttrycka, det där det egentligen handlar om – att man känner sig misslyckad, trängd, skäms, och allt annat man egentligen inte ens vill erkänna för sig själv.
Men kan man vara där en stund. Få hjälp att gå igenom det. Så kommer man ut på andra sidan, helare. Och mer du.
Det är ok.
Känner du att du behöver hjälp med att hantera dina känslor?
Känner du mycket?
Känns det som att du sitter fast?
Jag tar emot samtal per telefon och personligen på plats i Kungälv. Jag möter dig där du är i livet, med ett tillåtande och närvarande sätt. Genom samtalsterapin går vi till kärnan, det som hindrar dig att leva ditt liv, och löser upp det därifrån.
Hör av dig om du vill boka in tid för samtal. Du når mig på kontakt@halsainuet.se
"Jag hade så många föreställningar om hur jag trodde att mitt liv skulle vara. Hur det var tvunget att vara. Jag kände mig låst och kvävd, lägg ett ständigt dåligt samvete och en stor stress på det. Då mår man inte bra. Jag mådde inte bra. Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag inte riktigt att samtal med Rebecca skulle kunna hjälpa mig. Att det liksom satt för hårt. Att jag satt fast. Men jag var ändå beredd att prova. Kanske för att någonstans kunna intala mig själv att jag faktiskt satt fast. Att jag var låst.
Jag hade fel. Rebecca ingav direkt ett förtroende, ett lugn och hon fick mig att inse att jag har ett val. Att det är ok att välja sig själv. Att det är ok att säga nej. Att invanda mönster går att bryta. Att allt inte måste processas under en lång tid. Allt måste inte ältas. Vissa saker kan man bara släppa, här och nu, om man bestämmer sig för att göra det.
Kan det vara så enkelt? Ja, ibland kan det faktiskt vara det."
Linda