Jag har flertalet gånger sen jag kraschade fått höra att jag är modig.
Varje gång har jag reagerat på ordet; modig. Jag har aldrig ansett mig modig. När någon person har uttryckt att den tycker jag är modig för det jag gör eller det jag säger så har jag tackat för de orden, men ryckt på axlarna och inte riktigt förstått vad det är som är modigt. För mig har det oftast handlat om överlevnad, ren överlevnad.
Att kastas in i en situation eller livskris (kalla det vad du vill) mot sin vilja (som det förmodligen oftast handlar om) påverkar en. Man lär sig saker som man inte har bett om. Man hamnar i situationer man inte vill vara i. Man får uppleva hur man som person hanterar allt det som man utsätts för och inte heller det är alltid så spännande eller något man har bett om. När man är mitt i livskrisens öga vill man inget hellre än att vara utan den. Man gräver ner sig i sitt tänkande och sina upplevelser och vill inget hellre än att tiden ska ta ett hopp framåt på några månader eller år. Att man samtidigt får med de erfarenheterna och kunskaperna man normalt lär sig på vägen men utan att verkligen behöva lära sig dem.
Men så funkar ju inte livet som vi alla vet så istället är man tvungen, återigen mot sin vilja, att lära sig mer, att uppleva och gå igenom allt man är tvungen att gå igenom. Jag tror att det kan vara här som omgivningen kan se personen som stark, modig och imponeras av att man går vidare, går framåt och samtidigt går igenom allt som just den livskrisen kan innebära. Men jag tror att för den personen som går igenom det hela handlar det inte om att man bestämmer sig för att vara modig eller stark utan att helt enkelt överleva. För vad är alternativet?
Jag ser tillbaka på de dryga tre och ett halvt åren som har gått sen min kropp bestämde sig för att säga stopp och kan trots allt förstå att alla de saker jag har gått igenom också har haft med mod att göra.
Jag har kämpat mig igenom ett utmattningssyndrom och kämpar fortfarande med allt vad det innebär. Jag har vridit på kranen av känslor och lärt mig att uppleva alla typer av känslor samt att uppskatta dem allihop. Jag har vågat visa mig svag inför andra och be om hjälp. Jag har lärt min kropp, mina tankar nya banor, nya vägar, nya sätt att verka. Jag har lärt mig att förändra många beteenden och lär mig fortfarande.
Jag har kämpat för att inte behöva gå tillbaka till min arbetsplats, där jag ansåg att jag blev sjuk, för att få arbetsträna på en annan arbetsplats istället. Jag fixade en arbetsplats där jag fick börja arbetsträna. Jag arbetstränade med start på 2h per dag och ökade sakta, sakta successivt till 4h. Jag har arbetat deltid sen dess.
Jag har utbildat mig till mindfulnessinstruktör och yogainstruktör. Jag har startat mitt egna företag Hälsa i Nuet och skapat och genomfört en hel del projekt och nått ut till en hel del människor på det sättet. Jag har hållit i mindfulnesskurser under 1,5 år och lärt mig massor. Jag har lärt mig bokföring och allt annat som ingår i att driva ett eget företag.
Utöver detta har jag varit den bästa frun och mamman jag har kunnat utifrån mina förutsättningar. Jag har försökt att hålla kontakt med mina vänner även om det periodvis har gått så där.
När jag läser igenom allt jag ändå har vågat gå igenom under den här perioden och allt jag har lärt mig och hur mycket jag har utvecklats blir jag stolt. Jag vet att jag bara har börjat min resa och att mina drömmar och förväntningar kommer att genomföras i den takt de är menade att genomföras. Jag vet att det jag erbjuder behövs och jag vet att jag gör skillnad för många människor genom det jag förmedlar och för det är jag evigt tacksam.
Så jag kanske är rätt modig ändå…..
Att dela är omtanke
Det här kan vara just vad någon av dina vänner behöver läsa idag. Att dela är omtanke! Du delar enkelt texten med hjälp av sociala medier-knapparna längre ner på sidan